Välkomna till följetongen om textil. Vi kommer här, i 8 steg, ge dig kunskap om textilier, från råvarans ursprung och hur kläder tillverkas till återvinning. Vi kommer också beskriva de utmaningar textilindustrin står inför i de olika stegen. Vecka för vecka får du följa med från fiber till ända fram till återvinning.
Genom mer kunskap kommer du att förstå på vilket sätt textilier påverkar vår natur. Med fakta bygger du din egen kunskapsbank och med tiden har du byggt på ditt sunda förnuft så du kan föra egna resonemang och bilda dina egna värderingar.
Del 1.
Råvara till textila material
Kläder är gjorda av många olika textila material exempelvis bomull, linne, ylle, viskos, polyester och består ofta av blandningar av två eller flera textilfibrer. En textilfiber är långsmal och böjlig i sin form och är själva grundmaterialet till tyg och kläder.
Ett textilt material sorteras in efter om de är konstgjorda eller naturliga, samt om råvaran till fibrerna kommer ifrån växter, djur eller olja.
1.1 Naturfibrer
Naturfibrer är fibrer som kommer från naturen. Bomull, lin och silke har använts av oss människor i flera tusen år för att spinna trådar och tillverka kläder. Naturfibern kan vara antingen från växter, växtfibrer, som exempelvis bomull och lin eller djurfibrer såsom ull och silke. Naturfiberns utseende och egenskaper varierar mycket beroende på dess ursprung. Exempelvis kan en bomullsfiber variera från drygt en till dryga sex centimeter. En silkesfiber är däremot flera 100 meter långa och kallas filament.
Problem, naturfibrer – växtfibrer
Naturfibrer delas upp i växt- och djurfibrer. Bomull hör till växtfibrerna och är en av de fibrer som står för den största miljöpåverkan. För att få fram ett kilo konventionellt odlad bomull från bomullsplantan går det åt mellan 7 000 och 29 000 liter vatten och stora mängder insekts- och ogräsdödande kemikalier. Ett kilo bomull räcker till 5 till 6 t-shirts. Denna vattenkrävande växt har utarmat sjöar, floder och ekosystem i de regioner där den odlas. Bomullsplantan kräver värme vilket gör antalet odlingsbara platser begränsade till ofta redan vattenfattiga områden. Ett annat problem är att bomull till större del odlas år efter år som monokultur. Detta utarmar jordens balans på mineraler och näringsämnen, samt minskar den biologiska mångfalden.
Lin och hampa är två andra växtfibrer som inte är lika beroende av konstbevattning och där mindre mängder kemikalier används. Det beror på att hampa och lin växer i kallare och regnigare klimat och är inte lika utsatta och känsliga för skadeinsekter.
Problem, naturfibrer – djurfibrer
Djuruppfödning för fiberanvändning har liknande problem som inom jordbruket. Det händer att uppfödare använder antibiotika för att skynda på tillväxt och för att hålla borta sjukdomar. Det förekommer att djuren badas i bakteriedödande medel, antiseptisk lösning, för att skydda från infektioner av sår. Ullen som är fet i sin natur, är ofta smutsig och kan innehålla parasiter och behöver tvättas ren innan spinning. Vid tvätt används varmt vatten, tvättmedel, insektsdödande medel, lösningsmedel och ibland ammoniak. För att säkerställa att inga kemikalier eller ullfett i hamnar i naturen krävs bra rening av avloppsvattnet eller slutna tvättsystem.
Merinofår är en populär ras inom klädindustrin för sin ull. Uppfödare har länge haft problem med att flugor lägger ägg i hudveck på fåren, framförallt på bakdelen där det finns smuts och avföring. För att förhindra sådana angrepp kan man skalpera bort hudvecken, en metod som kallas mulesing. Ett ingrepp som normalt sker när lammen är mellan 4-12 veckor gamla och anses vara djurplågeri. Denna företeelse har minskat sedan den uppmärksammades i början av 2000-talet men förekommer fortfarande.
2. Konstfibrer
Fibrer som tillverkas på konstgjord väg genom kemiska processer kallas konstfibrer. Råvaran till konstfibrer kan antingen komma från skog och andra cellulosabaserade råmaterial och kallas då regenatfibrer. Kommer den från olja kallas det syntetfiber. För att tillverka konstfibrer framställs en spinnlösning ur råvaran och denna formas till långa fibertrådar, filament. Filamenten kan användas som de är eller skäras i kortare längder och göras krusiga för att likna naturfibrer.
2.1 Regenatfiber
Under slutet av 1800-talet uppfanns ett sätt att framställa konstgjorda textilier av träd. Genom en kemisk process utvanns cellulosan till vad som kallas ett regenat. Från detta regenat framställdes långa filament, viskosen hade uppfunnits. I slutet av 1990-talet utvecklades tekniken, genom att använda andra typer av lösningsmedel och processa i slutna system kunde kemikalierna återanvändas. Det nya materialet fick namnet lyocell. Cellulosa kan utvinnas i flera olika naturmaterial exempelvis bambu, gran, bambu och eukalyptus. Även bomull är cellulosa.
Problem – regenatfiber
Att framställa regenatfiber kräver mindre vatten och kemikalier än konventionellt odlad bomull. Det är dock en energikrävande process. Skillnaden på de textila materialen viskos och lyocell är i huvudsak tekniken att få fram regenatet. Där lyocell återanvänder kemikalierna med hjälp av slutna system. Lyocell började tillverkas på 1990-talet och framställs i slutna system.
Regenatfibern är ofta svagare och kan ge kläderna kortare livslängd.
2.2 Syntetfiber
Syntetfibrer kommer nästan alltid från fossil olja som inte är förnybar. Den kemiska spinnlösningen kallas granulat. Vanliga textila syntetmaterial är polyester, polyamid och akryl. Oljebaserade textila material började tillverkas under 1900-talets första hälft framförallt för att priset på bomull var högt och leveranserna osäkra i krigstider, och man ville ha ett billigare och säkrare alternativ. Under senare år har tillverkning av syntetmaterial ökat kraftigt. Syntetfibern blandas ofta med andra material då den är både stark och färgbeständig.
Problem – syntetfiber
För att tillverka syntetfibrer används oftast fossil olja. Fossil olja kommer från icke förnybara källor. Både utvinning av råoljan och de efterföljande processerna är energikrävande. Råoljan renas, separeras, ombildas och kräver tillsatser för att i slutändan kunna bli syntetfibrer (plastfibrer). Till skillnad från naturfibrer krävs inget vatten i fiberframställningen.
Syntetfibrer kan bidra till mikroplaster i naturen. Små fibrer släpper från textil när man tvättar och de fibrer som inte fångas upp av reningsverken hamnar i miljön. Eftersom syntetfibrer är plaster är de svårnedbrytbara och det kan dröja många hundra år innan de försvinner, en natur- eller regenatfiber bryts ner på några år.
Nästa inlägg – del 2, kommer att handla om Trådtillverkning
Vill du läsa mer och följa hela processen kika gärna in på Naturskyddsföreningens sida för skola där vårt arbete finns i sin helhet https://www.naturskyddsforeningen.se/skola/faktablad-kladskolan
