Som vi älskar kläder! De senaste tio åren har den globala klädkonsumtionen ökat lavinartat bland annat till följd av en allt större global medelklass. Var ska allt material komma ifrån för att täcka den ökade efterfrågan? Varken bomull eller syntetiska material kan beskrivas som fibrer för framtiden. Som Tänk Om tidigare har skrivit om, är bomull en gröda som kräver stora mängder vatten och kemikalier. Och att öka produktionen av syntetiska textilfibrer tillverkade av råolja är inte heller hållbart. Därför har intresset för skogsbaserad textil ökat i klädbranschen.
En minskad efterfrågan på pappersmassa har lett till att många svenska skogsföretag nu ställer in siktet på textilindustrin. På senare tid har Sverige blivit en stor exportör av så kallad dissolvingmassa, som främst tillverkas av massaved och som är råmaterialet i framställningen av exempelvis viskos, lyocell och andra cellulosabaserade textilfibrer. Och mer lär det bli, efterfrågan på dissolvingmassa ökar hela tiden, i takt med att allt mer cellulosabaserade fibrer blandas in i våra klädesplagg.
Viskos och andra cellulosabaserade fibrer beskrivs av skogsindustrin som hållbara och som något för framtiden. Men att göra om cellulosamassan till textil är fortfarande en kemikalie- och energiintensiv process.
Konstfibrer från växtbaserad råvara (cellulosa) kallas för regenatfibrer. Förutom tall, gran, bok och andra svenska träd, går det att använda exempelvis eukalyptus, bambu och hampa för att tillverka textilier.
Ett vanligt material framställt av så kallat regenatfiber är viskos. För att förenklat beskriva hur viskos framställs från träd så flisas veden och kokas till en cellulosamassa som sedan bleks för att få fram en så ren cellulosa som möjligt. Massan torkas sedan i stora ark och säljs på export – framför allt till Kina där mer än hälften av världens viskos tillverkas.
Det har tidigare tillverkats viskos i Sverige, men på grund av våra stränga miljölagar har det blivit för dyrt. Istället skickas cellulosan till länder med svagare lagstiftning kring kemikalieanvändning och med bristfälliga eller obefintliga system för att ta hand om det förorenade vattnet som blir efter produktionen. 83 % av all viskos tillverkas numera i Kina, Indien och Indonesien.
Där mals cellulosamassan sönder till en trögflytande lösning med hjälp av bland annat koldisulfid och natronlut. Massan silas sedan ned i ett svavelsyrehaltigt bad, där cellulosan bildar filament som kan anpassas till önskad längd. Kemikalierna som används vid framställningen smutsar ner sjöar och vattendrag, och kan vara hälsofarligt för de människor som använder vattnet och förstås även för vattenlevande djur. Koldisulfid kan bland annat orsaka neurologiska skador, fosterskador, missfall, blindhet och ger ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Det lokala fisket drabbas och lokalbefolkningen får svårare att försörja sig.
Det pågår mycket forskning för att hitta mindre kemikalieintensiva och mer energieffektiva sätt att framställa textila material från träd.
Det svenska statliga forskningsinstitutet RISE har bland annat undersökt framtida möjligheter för en helsvensk produktion av viskos. Att tillverkningen skulle ske endast i Sverige skulle kunna medföra fördelar för miljön.
Om viskosproduktionen och tillverkningen av dissolvingmassa skulle ligga i direkt anslutning till varandra, skulle man kunna samordna processerna och därmed minska den kemikalieanvändning som behövs i båda produktionerna. Dessutom skulle transporterna minska och den svenska lagstiftningen skulle säkerställa att miljökrav följs vad gäller vatten- och kemikaliehantering.
Ett annat populärt cellulosabaserat material är lyocell, ett relativt nytt material vars produktion har högre miljökrav än viskos. Lyocell tillverkas ofta från eukalyptus men kan också tillverkas av gran eller tall, precis som viskos. Skillnaden är att lyocell tillverkas med miljömässigt bättre lösningsmedel och att kemikalierna återanvänds i slutna system så att de inte läcker ut i naturen. Framställningen är dessutom svavelfri och påstås vara mindre energikrävande. Vissa undersökningar visar på att slutprodukten är ett mer slitstarkt material än viskos vilket gör att plagget håller längre.
Du kanske känner ingen namnen Tencel och Modal? Det är andra träbaserade fibrer – som båda är registrerade varumärken. Tencel är samma sak som lyocell, med skillnaden att Tencel, som ägs av företaget Lenzing, alltid kommer från FSC-certifierade skogsbruk. Modalproduktionen påminner om viskos men råvaran kommer alltid från bokträd.
Det finns fördelar med träbaserade fibrer
Trots en kemikalieintensiv framställning finns det miljömässiga fördelar med regenatfibrer. Framställningen av dessa fibrer är mindre vattenkrävande än bomull och kräver mindre landarealer. Och till skillnad från syntetfibrer (som exemelvis polyester) bidrar regenatfibrer inte till att mikroplaster sprids i miljön.
Förhoppningsvis kommer vi inom en snar framtid att kunna tillverka textilier som är miljövänliga hela vägen – från råvara till tyg. Men skogen ska räcka till mycket, och att fylla på våra redan överfulla garderober kanske inte är det vi i första hand ska använda skogen till 😉
Vad kan du göra?
- Behöver vi verkligen så mycket kläder? Gör din röst hörd, delta i debatter och prata med dina vänner för att förändra våra konsumtionsvanor
- Köp begagnat i första hand!
