Vävning är en produktionsmetod för att tillverka tyg genom att sammanfläta två vinkelräta trådsystem – varp och inslag (väft). Vävning ger ett stumt tyg, om det inte vävs med elastan eller lycra, till skillnad från stickning som blir mer elastiskt.
Varp är de längsgående vertikala trådarna i en väv, dvs de som sitter i vävstolen eller vävmaskinen.
Inslag, även kallad väft, är de tvärgående horisontella trådarna, som förs in mellan varpen och binder ihop trådarna till en väv.
Det finns tre grundläggande bindningar inom vävning; tuskaft, kypert och satin. Alla andra vävmetoder utgår ifrån och är variationer på någon av dessa tre.
Tuskaft
Tuskaft, kallas även för enkelväv, är den enklaste och mest använda vävningen, där varp- och inslagstrådar korsar varandra, alternerande över och under varandra. Denna vävning är därför densamma på båda sidor.
Percale, bäckebölja och canvas är exempel på tyger vävda i tuskaft. Korgväv och Oxford är även de varianter på tuskaft.
Kypert
Kypert, kallas även för twill, är en vävmetod som ger diagonala ränder på tygets yta. Det beror på att varptrådarna går över eller under minst två inslagstrådar, samtidigt som bindningspunkten förskjuts i sidled för varje inslag, vilket skapar den karaktäristiska diagonala randen.
Denim, twill, tweed, flanell och gabardin är exempel på tyger i kypert. Fiskben, eller Herringbone som det heter på engelska, är även det en variant på kypert.
Satin
Satin påminner om kypert, men med bindningspunkterna en bit ifrån varandra så att den tydliga diagonallinjen uteblir och tyget blir tätt, slätt och glansigt. I den vanligaste formen av satin går varptrådarna först under en och sen över fyra inslagstrådar.
Duchesse är ett tyg som vävs i satin som ofta används till festkläder.
Januari 2024, TÄNKOM
