Läder eller skinn kommer från djurens hud. Det är ett naturligt material som är slitstarkt och håller länge om det vårdas på rätt sätt. Det andas, är mjukt och formbart och därför lämpligt till exempelvis skor, då det anpassar sig efter foten. Läder ändrar färg när det åldras och slits ofta på ett naturligt sätt över tid.
Användningen av djurhudar sträcker sig långt tillbaka i tiden, så länge vi människor har varit jägare har vi berett skinn för våra ändamål. De flesta skinnprodukter kommer idag från kor, men även gris, get, får, ren och älg är vanliga. Men skinn kan komma från i princip vilket djur som helst som exempelvis krokodil, fisk, känguru och stingrocka.
Djurhudar behöver behandlas genom en process kallad garvning, för att bli beständigt och inte ruttna. Förr i tiden lät man färska skinn torka i solen, mjukas upp med hjälp av djurfett och dess hjärna, för att sedan saltas och rökas. Även om liknande beredningssteg görs idag, ser metoderna annorlunda ut.
Först torkas eller saltas djurhuden för att inte förmultna på väg till garveriet. Där lossas håret, dvs pälsen, genom ett kalkbad, och därefter tas köttrester och eventuella kvarvarande hår bort med en maskin. Garvning kan sedan göras med fett, vegetabilier eller krom. Inom den traditionella garvningen förekommer även tekniker med alun eller urin. Vid fettgarvning används djurets hjärna, fiskolja eller annat fett, vilket ger ett mjukt och vattentätt läder, som dock har dålig isoleringsförmåga mot kyla.
Vegetabilisk garvning använder växtdelar rika på tannin som rötter, bark, löv och frukt. Tannin, även kallat garvsyra, är det ämne som också finns i te och vindruvor och ger en sammandragande känsla i munnen när det interagerar med proteiner. Vanligtvis används bark från gran och ek som kokas i vatten för att bilda en lösning där hudarna behandlas. Metoden ger slitstarkt, mjukt och vattenmotståndigt läder, men infärgningen kan vara ojämn och processen kan ta flera dagar till månader. Den vanligaste garvningen, 90%, sker med hjälp av tungmetallen krom. Detta beror på att metoden är snabb, ca en dag, vilket gör den billigare och ger ett jämnare resultat. Denna metod kallas “wet blue” då kromet ger vatten- och kemikaliebadet som hudarna behandlas i en blå ton. Kromgarvning har visat sig skadlig för både naturen med dess biologiska mångfald och hälsorisker för arbetare. Ska lädret färgas sker det efter garvningen.
En läderhud har två sidor. Hudens utsida täckt av hår kallas narv, vilket ger ett läder med mjuk och slät yta. Hudens insida kallas mocka och slipas till en mjuk och jämn ruggad yta. Mocka är mer porös än läder, vilket gör den svårare att hålla ren. Om man slipar narvsidan (utsidan) får man i stället nubuck, som blir sammetslen och påminner om mocka men har en kortare och strävare yta. På engelska heter mocka “suede”, från franskans “gants de suede” (handskar från Sverige).
Läder och skinn används i kläder, skor, accessoarer som handskar och väskor, samt i möbler som soffor och bilsäten. De återfinns också i inredningsdetaljer och produkter som handtag, mobilfodral och bokomslag. Skinn och läder kräver omvårdnad, inklusive insmörjning med fett eller vax, och bör torkas i rumstemperatur om de blir blöta.
Utmaningar & Miljöpåverkan
Hur hållbart läder är beror på flera faktorer såsom djurhållning, art och jaktmetoder tillsammans med beredningstekniker.
Konventionell boskapsskötsel har generellt sett stora utmaningar både vad gäller djurhållning och resursanvändning. Det kräver stora mängder land, vatten och fossila bränslen. Dessutom kan jakten på jordbruksmark för att odla mat till djuren leda till skogsskövling, övergödning och förorening av jord och vatten. Läder och skinn kan vara kan vara en biprodukt från köttproduktion som därmed kan minska avfallet. Det kan samtidigt vara en huvudprodukt som i stället bär huvudansvar för de utmaningar djurhållning för med sig.
Garvning med tungmetaller görs med krom 3 som anses vara en ofarlig variant. Om krom 3 hanteras fel kan det omvandlas till krom 6 som är miljöfarligt samt cancer- och allergiframkallande. Även andra tungmetaller samt biocider, formaldehyd och flyktiga organiska ämnen kan användas i produktionen och ge liknande effekter. En stor del av det läder och skinn som produceras garvas utanför EU i länder med bristfälliga lagar för miljö och arbetsmiljö. Orenat avloppsvatten samt förbränning av skinnrester och avloppsslam kan göra att krom 6 kommer ut i naturen och förorenar floder och sjöar samt påverkar naturens biologiska mångfald där även människan ingår.
En stor fördel med läder är att den har oftast är slitstark och har därmed lång livslängd, att den kan hålla en livstid om det tas om hand på ett bra sätt. Den höga användningen av kemikalier i konventionella tillverkningen påverkar dock skinnets förmåga till biologisk nedbrytning. Även impregnerings-, infettnings- och vaxprodukter för lädervård kan innehålla kemikalier som försvårar nedbrytningen.
Vegetabiliskt garvat skinn anses vara bättre för både natur och människor.
Källor
Amanda Tunholm – Ett hantverk som går hand i hand med döden
Britannica – Leather
Impactful Ninja – How Sustainable Are Leather Fabrics
Läderspecialisten – Fakta om olika lädertyper
Masterclass – Fabric Guide: Learn About Leather
Naturkompaniet – Läder
Naturskyddsföreningen – Så tillverkas läder
November 2024, TÄNKOM
